Alla föräldrar älskar nog sina barn… eller?

Vi säger ofta att alla föräldrar älskar sina barn innerst inne, och kanske är det så. Men fixar alla föräldrar att visa den kärleken? Att leva i den? Att låta barnet känna den – i vardagen, år efter år?

Många vuxna idag har en varm, trygg och nära relation till sina föräldrar. De ringer dem när något stort händer, firar tillsammans, skrattar ihop, hittar tillbaka till varandra gång på gång. Föräldrarna blir en naturlig del av deras stödnät – en plats att luta sig mot.

Många barn får dessutom mor- och farföräldrar som kliver in som en extrafamn. De hämtar, lämnar, läser läxor, bjuder på pannkakor, öppnar dörren på loven och älskar utan krav. Det skapar både praktiskt och känslomässigt stöd. Tänk om alla fick ha det så. Den tanken bär en sorts stilla sorg, för verkligheten ser annorlunda ut för många.

En röst från verkligheten, Kvinna 35 år:

"Jag kommer aldrig att krossa mina barns hjärta på det sättet som ni krossade mitt. Jag lärde mig den hårda vägen att aldrig lita på någon – allra minst på er. Tack vare er är jag feg, rädd och orolig. Jag vågar inte ta risker, kasta mig ut och visa tillit. När jag gick vilse i tonåren fanns ni inte där för att leda mig rätt. Ni var bara där för att kritisera. Jag borde gråta över hur ni behandlade mig, men jag vet att ni tycker att gråt är svagt. Så jag biter ihop. Jag klistrar på ett glatt ansikte över min gråtande själ och hoppas att ingen ser hur ensam jag är där inne.

Varför såg ni aldrig mig? Var jag så omöjlig att älska? 

Barn slutar inte att älska sina föräldrar – de slutar älska sig själva istället. Eftersom jag har så svårt att älska mig själv idag, har jag också svårt att släppa in någon annan fullt ut och låta den personen älska mig. Det är en stor sorg. Jag skäms över mig själv och mitt liv. Det känns så tungt och jag vill så gärna att det ska vara på ett annat sätt, men jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur detta.

Nu har jag börjat i terapi och hoppas hitta ett nytt sätt att vara mot mig själv – och att inte låta er fortsätta förstöra för mig."

Klientens ord beskriver något som många känner men få vågar säga högt: Att avsaknaden av känslomässig trygghet inte försvinner för att man blir vuxen.

Att bristen på föräldrakärlek inte bara gör ont – den formar.

Och ändå: Hoppet

Det är där förvandlingen börjar:

• När vuxna barn vågar se sin historia utan att skuldbelägga sig själva.

• När de slutar bära sina föräldrars brister som sitt eget misslyckande.

• När de vågar välja läkning.

Då kan något mjukna.

Då kan livet börja formas inifrån – på nytt, på riktigt.