Veckans Text Den som stannar


Han drar. Rakt in i en ny relation.

Medan han är fullt upptagen med sin nya kvinna, planera sitt nya liv och njuta av allt det där härliga som en ny kärlek innebär, sitter barnet där och undrar varför det plötsligt inte längre är en självklar prioritet för sin egen pappa.

Kvinnan han precis har lämnat får knappt tid att förstå vad som har hänt innan hon måste börja hantera konsekvenserna. För det finns män som inte bara lämnar sin partner när de separerar, utan också stora delar av sitt föräldraansvar, som om det hörde till den relation de just avslutat.

Det gamla livet får helt stå tillbaka. Problemet är bara att det där gamla livet innehåller barn. Hans egna barn som fortfarande behöver en närvarande pappa.

Kvar i det gamla livet står mamman, kanske chockad, förtvivlad, förbannad och fullständigt handfallen inför det som just har hänt. Men oavsett hur hon själv mår finns det en vardag som måste fungera. Hon ska jobba, handla, laga mat, skjutsa, hämta, hjälpa med läxor och samtidigt fånga upp barnens sorg, ilska, oro och besvikelse. Hon ska lyssna, trösta, peppa och svara på frågor som hon själv inte har några svar på.

Dessutom förväntas hon vara klok, mogen, samarbetsvillig och förstående. Inte prata illa om barnens pappa, inte låta sin egen ilska påverka barnen och helst uppmuntra dem till fortsatt kontakt, även när hon ser hur illa de far av hans beteende.

Visst är det ett fantastiskt upplägg? Den ena kan gå vidare och förälska sig i sitt nya liv, medan den andra får stå kvar och hantera konsekvenserna. Sin egen sorg får hon ta lite senare, för just nu finns det barn som behöver henne.

Men mitt i allt detta finns något som kan göra ännu ondare. Att stå bredvid och se sitt eget barn kämpa för kärleken från den förälder som har svikit.

För barn slutar inte automatiskt längta efter en pappa som gör dem besvikna. Ibland börjar de i stället kämpa ännu hårdare för att få hans tid, uppmärksamhet och kärlek. De väntar, hoppas, ringer, skriver och försöker få till träffar. Ett telefonsamtal kan bli veckans höjdpunkt, medan ett inställt besök kan förstöra hela veckan. De börjar kanske anpassa sig efter pappas nya liv, hans nya partner, hans intressen och vanor. Försöker bli lite snällare, lite duktigare, lite mindre besvärliga och lite mer som de tror att pappa vill att de ska vara.

Ibland börjar de också ta på sig skulden för att relationen inte fungerar. För om ens egen pappa inte verkar vilja vara med en, måste det väl finnas en anledning?

Fundera en stund på vad det kan göra med ett barns självkänsla att börja leta efter fel hos sig själv för att förstå en vuxen människas beteende. Att fundera över vad man behöver förändra för att bli viktigare, mer intressant eller helt enkelt mer värd att älska.

Samtidigt står mamman bredvid och ser alltihop. Hon ser förväntningarna, besvikelserna och hur mycket barnet är berett att anpassa sig för att få en plats i pappans liv. Hon vill skydda sitt barn, men hon vill inte heller ta ifrån det hoppet om att pappa faktiskt ska finnas där. För hur gärna hon än vill kan hon inte skapa ett engagemang hos någon annan. Hon kan inte tvinga en människa att vara en närvarande förälder, och framför allt kan hon inte älska sitt barn åt någon annan.

Sedan kommer vi till det som är så förbannat orättvist i hela den här situationen.

Den förälder som faktiskt finns där blir självklar.

Mamma svarar när man ringer, kommer när man behöver henne, lyssnar, tröstar och fortsätter att finnas kvar även när man är arg, ledsen eller säger saker som gör riktigt ont. Henne behöver man inte kämpa för. Henne vågar man till och med vara förbannad på, för någonstans vet man att hon inte kommer att försvinna för det.

Det kan innebära att mamman får ta emot en stor del av den ilska och frustration som barnet bär på efter pappans svek. Hon kan få höra att hon är jobbig, orättvis och inte förstår någonting, samtidigt som barnet försvarar pappan och gör allt för att inte riskera att bli bortvalt av honom igen.

Den som tar störst ansvar kan alltså bli den som får ta emot mest skit, medan den som gör minst kan bli den som barnet anstränger sig allra mest för att behaga.

Det finns en mening som beskriver den här dynamiken på ett nästan brutalt tydligt sätt:

"Du är en förälder som stannar. Pappa måste man hålla hårt i."

Läs den igen.

Att som barn känna sig så säker på den ena förälderns kärlek att man vågar lämna henne, samtidigt som man är så osäker på den andras att man känner att man måste hålla hårt i honom.

Ibland kan det till och med innebära att barnet väljer att flytta till den förälder som har svikit. Inte nödvändigtvis för att kärleken till mamma är mindre, utan för att längtan efter att äntligen få känna sig viktig, vald och självklar hos pappa är så stark. Kanske också för att barnet vill ge relationen ett ärligt försök och slippa bära skulden för att den inte fungerar.

Mamma finns ju kvar. Henne har man aldrig behövt vara rädd för att förlora.

Men vad gör det här med mamman? Hon som har tagit ansvar, hållit ihop vardagen, torkat tårarna och försökt bygga upp barnets självkänsla efter den andra förälderns svek. Hon som nu kanske själv blir bortvald och samtidigt ska hoppas av hela sitt hjärta att barnet den här gången faktiskt ska få det som det så länge har längtat efter.

För det är ju ingen tävling om vem barnet ska älska mest. Hon vill att hennes barn ska ha två föräldrar som älskar, bryr sig om och tar ansvar för dem. Men hon vill också slippa se sitt barn göra avkall på sina egna behov och gränser i försöken att få något som borde vara fullständigt självklart.

Det är också därför det skaver så mycket när omgivningen pratar om alla de här fantastiska, starka mammorna. Så imponerande att de orkar! Vilka otroliga kämpar!

Ja, absolut. Men varför i hela friden ska de behöva vara det? Varför ska en kvinna behöva bli någon form av övermänniska för att en man inte tar sitt föräldraansvar? Varför är hennes ständiga närvaro en självklarhet, medan hans sporadiska engagemang ibland behandlas som något alldeles fantastiskt?

Även den starkaste mamman kan vara arg, ledsen, utmattad och fullständigt slut. Även hon kan längta efter att någon annan för en gångs skull tar ansvar, fångar upp barnens besvikelser och ger henne möjlighet att bara få vara människa en stund. Att hon fortsätter betyder inte att det inte kostar henne något.

Det är hög tid att sluta romantisera den där styrkan och i stället börja ifrågasätta varför den överhuvudtaget behövs.

Det här handlar inte om att män inte får lämna relationer. Självklart får människor separera, bli kära i någon annan och börja om. Det finns fantastiska pappor som tar ett enormt ansvar och det finns mammor som sviker sina barn. Men den här texten handlar om de män som lämnar och om kvinnorna och barnen som får leva med konsekvenserna av att de också prioriterar bort sitt föräldraskap.

För barn ska inte behöva konkurrera med en ny partner om sin pappas uppmärksamhet. De ska inte behöva anpassa sig till hans nya liv på bekostnad av sina egna behov eller bära skulden för att relationen till honom inte fungerar.

Det är inte barnets ansvar att se till att pappa vill vara pappa.

Till alla mammor som känner igen sig i det här: försök att inte tolka barnets kamp för pappas kärlek som ett mått på din egen betydelse. Det barnet kämpar så hårt för att få hos honom kan vara just det som det aldrig har behövt kämpa för hos dig. Tryggheten i att veta att någon stannar.

Men den tryggheten ska inte behöva kosta dig hela din egen ork.

Barn ska inte behöva kämpa för sina pappors kärlek. Mammor ska inte behöva kompensera för deras svek. Och en pappa ska inte kunna börja om sitt liv som om hans barn tillhörde det förflutna.

Man får sluta vara någons partner. Man får dock aldrig sluta vara sina barns förälder.