Veckans Text När själen är vägen till kroppen


För tio år sedan skrev jag om något som fortfarande är en grundbult i hur jag ser på människan, både privat och i mitt arbete:
Vi kan inte vårda kroppen och glömma själen.
Vi pratar mycket om hur vi ska ta hand om våra kroppar. Vi ska träna, äta bra, sova ordentligt, minska stressen och göra hälsosamma val. Allt det är viktigt.
Men jag har länge tänkt att vi ibland börjar i fel ände.
För en människa som inte mår bra inuti har ofta betydligt svårare att ta hand om sig själv på utsidan. När livet skaver, när vi lever långt ifrån våra egna behov eller ständigt kör över våra gränser, påverkas också kroppen.

Jag ser det fortfarande varje dag i mitt arbete som kropps- och samtalsterapeut. Kroppen och själen lever inte två parallella liv. Sömn, kost, rörelse, relationer, arbete, stress, sorg, rädsla, ensamhet, glädje, trygghet och hur vi faktiskt lever våra liv påverkar varandra. Därför har det alltid varit självklart för mig att försöka se hela människan. Kroppen kan dessutom vara ganska högljudd när vi själva varit dåliga på att lyssna.
Den spänner sig. Den gör ont. Den blir trött. Sömnen havererar. Energin försvinner. Till slut kanske den säger ifrån på ett sätt som inte längre går att ignorera.

Det betyder naturligtvis inte att all fysisk smärta är psykisk. Kroppsliga symtom ska tas på allvar och medicinska orsaker ska utredas. Men det betyder att vi också behöver våga ställa en annan fråga:
Hur har jag det egentligen? Inte bara: Vad är det för fel på min kropp? Utan: Vad händer i mitt liv? Vad bär jag på? Vad accepterar jag som jag egentligen inte mår bra av? Vad behöver jag som jag inte ger mig själv?
Här kommer också det där ordet som jag använde redan då och fortfarande använder ibland: offerkoftan.
Vi kan faktiskt ha blivit illa behandlade. Vi kan ha haft en förfärlig barndom, blivit svikna, levt i destruktiva relationer, blivit sjuka eller råkat ut för saker vi aldrig själva valt. Det ska inte förminskas.
 Men det finns en avgörande skillnad mellan att ha varit utsatt och att låta det som hänt få fortsatt makt över resten av vårt liv. Att ta ansvar betyder inte att ta på sig skulden för det andra människor har gjort mot oss.
Det betyder att ta tillbaka makten över det vi faktiskt kan påverka nu.
Det är där något börjar förändras. Jag har sett det så många gånger genom åren. När en människa börjar lyssna på sig själv, sätta gränser, uttrycka vad hon faktiskt känner, lämna sådant som bryter ner henne och göra mer av det som ger kraft, händer ofta något både mentalt och kroppsligt.

Samma sak ser jag hos människor som blivit utmattade. En mening jag har hört otaliga gånger är: "Jag vill bara bli den jag var igen." Mitt svar har varit detsamma i alla år: Nej. Vi ska inte bygga tillbaka dig till den du var. Den personen blev ju utbränd och tömd. Vi ska bygga en ny version. En version som lyssnar tidigare. Som känner sina gränser. Som inte ständigt uppfyller alla andras förväntningar på bekostnad av sina egna behov. Som vet vad som är viktigt och vågar leva därefter. Den personen håller.

Jag 10år senare:
När jag läser det jag skrev för tio år sedan slås jag framför allt av en sak: Jag tänker fortfarande likadant.
Men åren, människorna jag mött och mitt eget liv har gjort mig mindre kategorisk och betydligt mer ödmjuk inför hur svårt det faktiskt kan vara att förändra det man en gång lärde sig för att överleva.
Jag tror fortfarande på ansvar. Kanske ännu mer idag. Men jag skiljer mycket tydligare mellan skuld och ansvar.
Vi är inte skyldiga till allt som format oss. Vi väljer inte vår barndom, våra föräldrar, våra trauman, våra förluster eller allt som andra människor utsätter oss för. Men någonstans på vägen behöver vi ändå ta ansvar för vad vi gör med det som blev vårt. För mig är det kanske själva kärnan i att vårda sig själv inifrån och ut.
Inte att bli perfekt. Inte att aldrig må dåligt. Inte att optimera varenda del av livet. Utan att lära känna sig själv så väl att man hör när någonting inuti börjar säga: Det här är inte bra för mig, och sedan, steg för steg, börja våga lyssna.

Veckans text – arkiv