Det var aldrig en attack. Det var en längtan efter att bli förstådd. 

När ett vuxet barn berättar att något gjorde ont är det inte ett försök att sätta dit dig. Det är ett försök att sätta ord på det som burits i tystnad. Du hörde kritik och anklagelse. Det som sades var sorg. Det som sträcktes fram var en hand. Att som vuxet barn våga säga"Det där sårade mig" kräver ett mod som formats av år av anpassning. Det innebär att ännu en gång riskera att bli avvisad, förminskad eller missförstådd.

Det som behövdes där och då var total närvaro och mjukhet. Ett: "Jag visste inte att det kändes så för dig. Berätta mer så jag förstår." Ansvar gör ingen liten. Ansvar skapar trygghet. Ansvar öppnar dörrar som försvar och förminskning stänger. När självbilden skyddas till varje pris och barnets upplevelse förminskas blir det återigen barnet som bär tyngden.

Det som bryter ner är inte konflikt. Det som bryter ner är bristen på att bli mött i sin smärta. Det är en särskild sorg att inse att den mognad man längtat efter att få möta är något man själv fått utveckla. Ibland är det vuxna barnet den mest mogna i relationen. 

Det är djupt smärtsamt.