Sluta chansa med kvinnors och barns liv

Sverige har en naiv, nästan religiös tro på rehabilitering. En tro som blir direkt farlig när den riktas mot män som begår upprepade sexualbrott och grovt våld mot kvinnor och barn.

De flesta genomgår ingen behandling alls. Ändå släpps de ut – ofta efter hånfullt korta straff. Samtidigt vet vi att majoriteten av våld och sexualbrott i nära relationer aldrig anmäls.

Italien har slutat låtsas.De kallar det femicid – könsbaserade mord på kvinnor – och straffar därefter.  Sverige blundar. Daltar. Och låter kvinnor och barn betala priset.

Alla män går inte att rehabilitera. Vissa måste låsas in – och hållas inlåsta. Skydda kvinnor och barn. Punkt!

När samhället väljer att chansa med förövare, tvingas kvinnor leva som om hotet alltid är närvarande, och till alla män som reflexmässigt säger "inte alla män": Vi fattar det. Men nu är det er tur att fatta detta: Kvinnor tvingas vara rädda hela sina liv. Inte  hysteriska. Inte paranoida. Vaksamma – för att vi måste.

Nycklar i handen. Inte för trygghet – för beredskap. Telefonen redo när vi är ute själva. Inte för samtal – för flykt. "Säg till när du är hemma." Ett kodord för: överlevde du? Vi läser rum innan vi ens kliver in. Scannar blickar. Väger tonfall. Skrattar lagom för att inte provocera. Säger nej så försiktigt att det inte ska kosta oss säkerheten. Vi täcker glaset för att inte bli drogade. Håller ihop för att ingen ska lämnas ensam. Går hem tidigare än vi vill. Vågar inte åka kollektivtrafik – men inte taxi heller. Viker undan blicken så att den inte misstolkas som en invit, och så vidare, och så vidare.

Det här är inte rädsla. Det är ett livslångt säkerhetsarbete. Och ändå är det vi som förhörs när något händer: Varför var du där? Varför gick du ensam? Varför sa du inte bara nej? Hade du kort kjol? Varför hade du druckit? Som om vi inte redan gjort allt. Som om ansvaret fortfarande låg hos oss.

Vi är förbannade, och vi är trötta. Trötta på att bära nycklar som vapen. Trötta på att anpassa våra liv för män som vägrar anpassa sina oacceptabla beteenden. Vi vill inte vara starka. Vi vill inte vara modiga. Vi vill inte behöva strategier. Vi vill vara trygga.

#himtoo är inte ett angrepp. Det är ett bokslut. Ett vittnesmål, och en anklagelse mot ett system som vet och som ändå låter det fortsätta.

Generation efter generation av kvinnor höjer sina röster. Samma kamp. Samma våld. Samma gamla ruttna ursäkter. Radikalt är våldet. Kraven är nödvändiga. Nog nu. Ge oss lagar som skyddar kvinnor och barn. Allt annat är en skam för mänskligheten.