"Varför lämnar hon honom inte bara?"

(Om trauma, nervsystem och anpassningens pris) 

Det här är en av de vanligaste och mest skuldbeläggande frågorna i samtal om destruktiva relationer. Men frågan bygger på en missuppfattning. Det handlar inte om svaga val. Det handlar om överlevnad.

När en kvinna lever nära någon som är oförutsägbar, manipulativ eller hotfull går nervsystemet in i överlevnad. Anpassning är inte ett personlighetsdrag. Det är ett biologiskt svar. I början finns anknytning. Närhet. Känslan av förståelse, kärlek, samhörighet och löften om trygghet. Sedan kommer förskjutningen.bGränser suddas ut. Verkligheten ifrågasätts.

Kroppen lär sig långsamt: Det är farligt att vara sig själv. När barn finns med i bilden förstärks detta till det yttersta. Förälderns nervsystem går inte längre bara i överlevnad för sin egen skull utan även för barnens. Du reglerar stämningen. Du anpassar ton, behov och känslor. För att skydda barnen från det som egentligen inte går att kontrollera. Detta är inte medberoende. Det är traumabetingad anknytning.

Barn som växer upp i detta läser rummet innan de läser ord. De känner spänning innan någon höjer rösten. Deras nervsystem formas i vaksamhet. Forskning visar att dessa barn är överrepresenterade i utvecklingen av autonoma och stressrelaterade sjukdomar som tonåringar och vuxna. Och modern? Hon bär två nervsystem i sin egen kropp. Sitt – och barnens.

Anpassning till döds är ett långsamt tillstånd. Kroppen lever i beredskap så länge att den till slut glömmer hur trygghet känns. Symtomen kommer senare. Utmattning. Smärta. Ångest. Dissociation. Värk. Inte för att något är fel utan för att kroppen har varit lojal för länge. Läkning börjar inte med att förstå förövaren. Den börjar med att förstå kroppen. Med att se anpassningen för vad den var: En intelligent överlevnadsstrategi i ett system som saknade säkerhet. 

För barnen börjar läkningen när någon vuxen till slut säger: Det här var inte normalt. Det var inte ditt fel. Din kropp gjorde exakt det den behövde för att överleva. Skuldbelägg inte offren. Skydda inte förövaren. Lyssna utan att döma. Du behöver inte förstå allt för att visa empati. Var bara där. Skapa en trygg plats för läkande - För trygga och sunda relationer läker. Inifrån och ut.

I mitt arbete som terapeut, handledare och föreläsare möter jag dagligen människor som levt i långvarig anpassning. Läkning är möjlig. Men den börjar inte med prestation. Den börjar med att nervsystemet får uppleva trygghet igen.

Vill du förstå hur trauma sätter sig i kroppen – och hur läkningen kan börja där? Du är välkommen att läsa mer om mitt arbete eller boka ett samtal, och om du vill fördjupa dig ytterligare i temat finns min bok Anpassning till döds – i narcissismens skugga som en fördjupning i just detta.