Veckans text - Hur döttrar tappar kontakten med sina kroppar i narcissistiska familjesystem
När ett barns gränser inte respekteras börjar något grundläggande förändras i hennes relation till sig själv. Hon lär sig tidigt att hennes signaler inte är tillförlitliga. Att det hon känner inte alltid är välkommet. Att det som gör ont inte alltid får ta plats.
Kanske uttrycker hon att hon inte vill bli kramad, men blir det ändå. Kanske berättar hon att något gör ont, men får höra att hon överdriver. I sådana ögonblick sker en tyst förskjutning där barnet börjar tvivla på sin egen upplevelse.
Hon tränas i att tåla det som egentligen gör ont. Hon vänjer sig vid att stå ut med det som känns fel. Kroppens signaler får allt mindre betydelse, samtidigt som anpassningen blir en förutsättning för att bevara anknytningen till en förälder som själv saknar kontakt med sitt eget inre.
Gradvis lär hon sig att köra över hunger, trötthet, smärta, instinkt och intuition. Inte av vilja, utan av nödvändighet.
I ett tryggt hem får barnet möjlighet att utveckla en inre kompass. Hon lär sig känna igen vad obehag betyder, hur trygghet känns och hur en gräns upplevs i kroppen. Hon lär sig att intuition är något att lyssna till och att kroppens signaler bär viktig information.
I ett narcissistiskt familjesystem sker ofta motsatsen. Kroppen blir något som ska kontrolleras, kommenteras eller ignoreras. Integriteten respekteras inte. Dörrar öppnas utan att någon knackar. Kroppen värderas och bedöms. Barnet formas utifrån förälderns behov snarare än sina egna.
Det outtalade budskapet blir tydligt:
Din kropp tillhör inte dig.
För att överleva utvecklar barnet strategier som gradvis skapar en frånkoppling från den egna kroppen. Hon lär sig att stänga av när konflikter uppstår. Hon fryser när förälderns ilska väcks. Hon anpassar sig när besvikelse riktas mot henne.
Nervsystemet kan till slut bära känslor som aldrig fick uttryckas, och kroppen förvandlas till en plats som inte längre upplevs som trygg att vistas i.
Många kvinnor som vuxit upp i dessa miljöer beskriver senare en känsla av att inte känna sig själva. Det de ofta försöker sätta ord på är en djupare erfarenhet av att aldrig ha fått stanna kvar i sin egen kropp – där den egna rösten och jagkänslan egentligen har sitt ursprung.
Kroppen bär sanningen om våra gränser, vår vilja och vår intuition. När dessa signaler gång på gång måste tryckas undan för att bevara relationen till en förälder, formas ett liv där överlevnad prioriteras framför autenticitet.
Konsekvenserna blir ofta tydliga i vuxenlivet. Hon lever främst i tanken. Hon analyserar, rationaliserar och försöker förstå sig själv genom intellektet. Känslor kan upplevas som svårhanterliga eller hotfulla och ersätts av kontroll, prestation och anpassning. Beslut fattas utifrån förväntningar snarare än inre vägledning. Smärta tolereras eftersom den känns bekant. Intuition och ångest kan bli svåra att skilja åt, eftersom kroppens signaler historiskt varit kopplade till fara snarare än trygghet.
Trots detta bär kroppen också möjligheten till läkning.
Läkning sker sällan genom att allt som varit gömt plötsligt blottläggs. Den sker oftare genom en långsam återvändande rörelse. En varsam återupptäckt av kroppen som en plats där trygghet kan få existera.
Det kan börja i det lilla. I upplevelsen av varmt vatten mot huden. I en andning som tillåts sjunka djupare ner i bröstkorgen. I en svag men tydlig signal av ett ja eller ett nej någonstans i magen. Steg för steg kan relationen återuppbyggas till de delar av självet som en gång behövde överges för att överlevnaden skulle vara möjlig.
Med tiden kan en ny form av lyssnande växa fram. Förmågan att känna när något inte stämmer. Att uppmärksamma när en gräns passerats. Att låta intuitionen bli vägledande utan att den behöver analyseras sönder.
I den processen börjar ofta en mjukare relation till sig själv ta form. Tryggheten flyttar successivt från beroendet av en förälders skiftande känslotillstånd till något mer stabilt och inre.
Till slut kan tryggheten få förankras där den alltid haft möjlighet att finnas, i den egna kroppen.