När bekräftelse känns som kärlek

Jag träffar så många människor som har levt alldeles för länge på känslomässig svält. Människor som inte har blivit sedda, åtrådda, prioriterade eller omhändertagna på åratal. Som inte har fått höra att de är vackra. Som inte har blivit kyssta som om någon faktiskt längtat efter dem. Som vant sig vid att deras behov kommer sist och att det där lilla extra helt enkelt inte finns.

Sedan dyker det upp en person som tittar på en på rätt sätt. Nu får man höra att man är vacker. Någon skickar god morgon. Vill ses. Tar initiativ. Lagar middag. Vill ligga med en. Håller om en. Säger att man är fantastisk. Plötsligt känns det som kärlek. Jag fattar det. Har man levt på smulor tillräckligt länge kan en vanlig jävla smörgås se ut som en trerättersmiddag.

Men det är också precis där jag önskar att fler människor kunde stanna upp lite. För någonstans händer någonting när man varit osedd länge: Själva känslan av att äntligen bli vald blir så stark att man glömmer att själv välja. Frågan blir: Tycker den här personen om mig? Fast den viktigaste frågan fortfarande är: Tycker jag faktiskt om den här personen? Inte bara hur jag känner mig när någon tittar på mig. Inte bara hur skönt det är att någon vill ha mig. Inte bara hur fantastiskt det känns att få sex, närhet och bekräftelse igen utan vem är den här människan? På riktigt.

Vad tycker jag om personens värderingar? Hur behandlar den andra människor? Tar den ansvar för sitt liv? Håller den vad den lovar? Hur ser relationerna till familj, vänner och ex ut? Hur hanterar den pengar, arbete, barn, ilska och motgångar? Vad händer när jag säger nej? När jag inte håller med? När jag sätter en gräns? När jag behöver något som inte passar? När personen blir arg, svartsjuk, sårad eller besviken? När personen dricker för mycket och för ofta?

Ser jag det som faktiskt finns framför mig då, eller är jag redan så förälskad i känslan av att vara älskad att jag börjar förklara bort sådant jag tidigare hade reagerat på?

För kontrasten kan vara förrädisk.

Om du har levt med någon som aldrig såg dig kommer personen som ser dig att kännas fantastisk. Om du har levt utan sex kommer någon som inte kan hålla händerna borta från dig att kännas fantastisk. Om ingen har tagit hand om dig kommer personen som lagar middag åt dig att kännas fantastisk. Men bättre än det du hade är inte automatiskt samma sak som bra.

Det är den skillnaden jag önskar att vi pratade mer om.

För jag ser människor som är kloka, starka, erfarna och kapabla att fatta alldeles utmärkta beslut på alla andra områden i livet plötsligt börja pruta på sådant de aldrig trodde att de skulle acceptera. Inte för att de är dumma. Utan för att det är fullständigt berusande att äntligen bli sedd när man varit osynlig länge.

Så kanske behöver frågan ibland vara brutalt enkel:

Om den här personen slutade överösa mig med uppmärksamhet i morgon – skulle jag fortfarande tycka att det här var en fantastisk människa?

Den här personen vill ha dig. Toppen. men att någon vill ha dig är inget kvalitetsbevis. Du är inte till salu för en komplimang, några gulliga sms, bra sex eller känslan av att äntligen vara åtrådd igen. Du ska fortfarande välja.

Välj utifrån vem personen faktiskt är. Hur den lever. Hur den tar ansvar. Hur den behandlar människor när ingen applåderar. Hur den beter sig när den inte får som den vill. Hur ditt liv faktiskt blir tillsammans med den personen vid din sida.

Inte utifrån hur efterlängtad du känner dig i personens blick. För när man har varit svältfödd länge kan nästan vad som helst smaka som en festmåltid. Det betyder inte automatiskt att det är bra för dig.

Gör inte din hunger till måttstock för vem som får komma nära dig.